Person: ”Oh, vi har såna silos här!”
Jag: ”Om det vore så väl!”
Modeller vi använder för att beskriva verkligheten, påverkar också hur vi tolkar verkligheten och beskriver problem vi behöver lösa.
Många har jag träffat som berättat om alla silos som finns i verksamheten och som gör det svårt att samarbeta och leverera resultat tillsammans. Det är bara det, att när man sedan tittar lite närmare på verksamheten, så hittar man inte riktigt några silos.
Om bilden till vänster beskriver teorin, med väl definierade avdelningar (silos), på vilka vi kan lägga en process eller en ”värdeström” för att skapa en matris, så beskriver bilden till höger mer den verklighet jag upplever när jag tittar på organisationen. Avdelningar är otydligt definierade, ansvar har flyttat med personer, organisationen har stannat kvar i en form som var ändamålsenlig för tio år sen… Och kanske är det också så, att det inte låter sig göras riktigt, att definiera tydliga ”vertikaler”? En väl fungerande silo kanske är en utopi?
Vad gör man då, när man har verklighetens garnnystan, och behöver få lite mer ordning på saker och ting?
Här är vad jag ser:
✅ Jobba systematiskt med att förenkla, för att få ner komplexiteten i organisationen. Hur kan vi förenkla, för att bli mer ändamålsenliga?
✅ Få igång rörelse. Börja så litet att det går att göra, även fast det är ett garnnystan. Börja prova nya arbetssätt, lära sig av utfallet, bygga kunskap. På så sätt börjar man också få förändringskompetens som organisation.
Och här några saker jag ser att man ska undvika:
❌ Öka på komplexiteten genom att lägga på en massa samordningsroller och -forum.
❌ Tro att svaret på en allt mer komplex omvärld, är att öka komplexiteten internt.
❌ Lägga på en ny metodik, som man tror ska lösa problemet. Men garnnystanet kommer att slå tillbaka. Och det var faktiskt inte metodikens fel. Samma problem som tidigare, kommer att poppa upp igen, för vi har inte löst grundproblemet.
Så kanske det är dags för en ny beskrivning av verkligheten? Lurar teorin oss att se fel saker?
